henne, medan han ordnade notbladet på stället, och sade viskande: »Detta är mitt avsked till Billingen och dig», varpå han högt fortsatte: »Får jag be mademoiselle nu ackompanjera mig.»
Men hon steg hastigt upp.
»Jag kan det inte, det här är alltför svårt för mig», sade hon häftigt.
Hon gick fram till den djupa fönstersmygen och satte sig där.
Den svala aftonluften, som strömmade in genom det öppna fönstret, smekte fläktande hennes heta kinder. Halvt dold bakom den nedfallande gardinen, hörde hon sången från spinetten.
Sångaren ackompanjerade sig själv. Melodiskt och gripande ljöd det:
»Vem är, som ej vår broder minns,
fastän hans skugga mer ej finns,
fastän hans valthorn tystnad har…»
⁎
Det är den glittrande blåa, kyliga morgonstunden.
Maja Uggla står i blåsten ytterst på strandstenarna på »ön».
Vinden ligger duktigt på här åt sjöhållet till. Den rister i krinolinen och kommer schäferhattens mjuka brätten att ligga nästan rakt ner över det rosiga ansiktet, där löjet nu leker och far — trots stundande avsked och skilsmässa.
Ah, ej är havet så stort, och skeppen bära en ju gott över till den älskade, bara tiden blir!
Vad hon nu skulle skalkas med honom! Sjusovare skulle hon kalla honom, han, som kom senare än hon till det avtalade mötet!
Syster Anna Stina hade verkligen varit bra aima-
