korta lyckostund, som furornas sus i hennes barndomsskog hade beskärt henne.
Högt sade hon: »Lyckan, den mätes ut i så olika mått, somliga få i sekunder vad andra få i år, men vad betyder ett tidsmoment inför evigheten? Blott på känslans intensitet, det som ger färg och liv åt vår levnad, kommer det an, det som väcker förmågan att ge… och ej begära.»
Därmed gingo tankarna till hennes döde make, den åldrande mannen, vid vilken hon blivit fäst, då hennes vackra sommarsaga var slut.
God, ädel och huld hade han varit henne och för hela hennes familj ett stöd.
Som bruksfru på Högen och Billingen hade hon också, trots eller just till följd av mycket arbete och omtanke för det stora huset, haft många ljusa och förnöjsamma dagar, allrahelst då hon så rikligen fått dela med sig av sitt goda, fått giva skydd åt så många stackars hemlösa. Nej — inte hade hon rätt att klaga!
Men ändå kunde hon inte ens nu låta bli att rysa till, när hon tänkte på den stund, då lyckans fé vände henne ryggen och livet tog henne.
Ångesten grep henne på nytt, likasom den dag, då hon såg stränga fru moder stå framför de öppnade byrålådorna i hennes rum och där emellan hennes nystrukna linnen fann de komprometterande breven från hennes älskade! De skarpa orden skuro ännu i hennes själ.
Hur kunde hon, Maja Uggla, tillåta sig en kärlekshandel med en simpel kavaljer, en dansmästare, en spelevinker, som inte ens kunde finna sin utkomst i hemlandet. Vad visste hon, den oerfarna lantflickan, om kavaljerer, som levat i sus och dus?
Hade de kanske inte en käresta i varje stad, på varje ort, där de drogo fram!
Nej, för en sådan finge hon ej kasta bort sin ungdom! Aldrig skulle far och mor tillåta en dylik
