ADOLFSFORSBARNEN
Snabba som lärkvingar kilade små brunstekta bara fötter fram och tillbaka på bruksbackarna, in och ut i stugorna.
»Haven I hört det, sade barnen, »hon har kommit hem till Adolfsfors, hon, Maja Uggla, som I förtalt så mycket om.»
De gamla stannade spinnrockshjulet och tittade häpet fram under hucklena.
»Faren I fram med sladder», sade de strängt — »eller är det verkligen möjligt? Nog lovade hon så en gång, men —»
»Ho finns på herrgården», ropade barnen, och så foro de iväg ned till smedjan att förtälja den stora nyhete
De gamla smederna sågo sig förvånade om, då barnen ryckte dem i långskjortorna.
»Maja Uggla är kommen tillbaka», skreko de gällt, blåröda av ansträngning att överrösta dånet, »vi fann henne vid landsvägen vid kyrkan — hon hade kommit rakt från skogen — hon satt och hörde på, hur träden sjöng visor, sa hon —»
»Fastän hon mente fåglarna», skrek lilljäntan, »hon va ingen Gudsängel som I sa, morfar — för hon hade tappat vingarna —»
Men hon sa, att hon skulle få igen dem, då hon blev lill-jänta igen, du», avbröt pojken.
»Hon sa, att hon var Adolfsforsbarn som vi, och hör oss te» — skrek en tredje.
