»I kan själva gå till herrgården i kväll och se'na», sade den lilla morska pojken. »Bruksherrn och fru Cilla kom och tog'na dit, vi kan gå med.»
Lilljäntan nickade. — »Jag kan gå in och led' ut'na», sade hon, »jag ledde na tills bruksherrn och nådi frun kom.»
Folk började samla sig ute på backarna.
Och hur det var, så for de små barnens ande i de stora barnen, och den tanken kom för dem alla: »Vi ska gå upp till herrgården och se'na, Gudsängeln!»
Så hände det sig, att då den stora klockan ringde in arbetsvila för (dagen, begåvo de sig av allesammans, statare och pigor och drängar och smeder och kolare — (de hade ej ens hunnit att få sotet av sig — och gammelmoror, som tungt stödde sig på sina käppar, och ungmödrar med småbarn på armen, och mellan de vuxna kilade barnen omkring som vesslor, alla kommo de i en lång rad tätt fyllande vägen, så att hängbjörkarnas vajgrenar svepte de yttersta i ansiktet.
Maja Uggla stod i barnens kammare vid det öppna fönstret och höll en liten pojke på armen. Det var Jonas, äldste sonsonen. De andra små lågo redan i sina sängar och sovo så sött. Men Jonas hade inte kunnat somna. Han hade haft så oändligt mycket att fråga farmor om. Och svag för honom, som hon var, hade hon inte kunnat motstå de små runda armar, som sträckts emot henne, utan tagit upp honom ur bädden och gått fram med honom till fönstret.
Som de stodo där och sågo ut på de granna stora lila-guldskimrande kvällsmolnen, som kommo seglande fram på himmelen, frågade Jonas:
»Har Jonas — liksom lilla lilla syster — varit i himmelen, innan Jonas kom hit till Adolfsfors?»
»Ja, jag tror väl det —»
»Men hur kom Jonas hit då?»
