som givit utan att betänksamt fråga efter lön för mödan — kände också den förödmjukande ljuvheten i att blott få taga emot, hösta in frukten av föräldrarnas sådd!
»O mitt kära, älskade värmlandsfolk, intet folk är ändå som du», upprepade hon, där hon gick och tog dem i hand, den ena efter den andra. Och där blev ett frågande och svarande, som det blott kan bli, där skilsmässan ej kommit banden att brista.
Tätt i Maja Ugglas kölvatten hade den lille barbente skjortpojken kommit farande. Oförmärkt hade han sluppit ut. Han frös inte, ty julikvällen var så varm, att solröken hängde kring bergen.
Se det här var annat det än att ligga i sin säng och dåsa!
Men så fick en ung hustru tag i honom. Hon ryckte av sig den snibbiga fransschaien, svepte den om honom och lyfte honom högt upp på sina starka armar.
»Se», ropade en gammal kvinna, »se, just så där såg Maja Uggla själv ut en gång i tiden. Jonas liknar sin farmor han!»
Och vänd emot Maja Uggla fortfor hon högtidligt, i det hon lyfte upp sin avmagrade hand:
»Ja, välsignad vare du, Maja Uggla, du som i din levnad icke glömde den fattige. Välsignad vare ock din son och sonson och alla Magnus Ugglas efterkommande!»
»Amen — och tack», sade unga brukspatron, som nu jämte sin vackra fru kommit ned ibland dem.
»Men nu gott folk, skolen I icke längre stå här, nu slå vi oss ned tillsammans i gröngräset. Och så tänker jag Cilla-mor har något att bjuda oss på. Se'n ta vi oss en svängom! Kära fru moder ska väl också se, att ni icke glömt Jössehäradspolskan !»
»Hurra», skrek Jonas från sin upphöjda plats.
