lavar, och sönderkramade lingon och blåbär blev till smink och tusch.
Hon log för sig själv vid tanken på de många lustigheter, varom hon varit med.
Vad som ändå låg henne mest om hjärtat var den vackra holmen, hennes drömholme. Där röjdes och planterades, så att hela den lilla ön till sist lyste som en enda stor blombukett. Själv kröp hon omkring på marken, anordnande grupper av stenrös och ormbunkar och fick det liksom aldrig vackert nog.
Då Lennart och Cilla blevo ängsliga, att hon för mycket ansträngde sig, skrattade hon bara: »Ack mina söta barn, jag är ju unga människan och hör inte ännu till invalidsocietén. Om ni bara visste, vilken glädje det gör mig att få följa min fantasi och här skapa ett litet paradis åt både er och barnen — och åt alla dem som sedan skola gå här uppe på Adolfsfors, så skulle ni lämna alla onödiga farhågor å sido!»
Var fru Maja gick och stod, hade hon alltid barn omkring sig, både barnbarnen och bruksbarnen. De senare voro ej heller blyga för henne. Hade hon ej själv sagt, att hon var Adolfsforsbarn som de? Och så var det så mycket de hade att fråga om, som de aldrig annars fingo svar på. Men »farmor» hon visste besked, hon! Och sådana sagor de fingo höra om Hugntrollet och Ragnerudsmoran, om flickan, som talade med stopet och som sedan blev begraven på Köla kyrkogård, om näcken, som rövade den unga smedhustrun vid älvkröken, just där gummorna bruka ligga och klappa kläder, och många andra, som gjorde skog och älv och sjö och sten och myr till levande väsen omkring dem.
Men allra roligast var ända att få »hjälpa» farmor och paddla med roddbåten fram och tillbaka mellan stranden och den lilla holmen för att få dit över alla
