sitt hus, och genom honom har jag nu fått många solida engelska affärsförbindelser.»
Han höll upp, rädd att trötta, men ögonen frågade, frågade alltjämt.
»Han berättade också för mig om sitt liv. Det lade gått honom väl i händer, sedan han lyckats förvärva sig prinsen-regentens ynnest.
Men då han var som gladast, kom som ett åskslag underrättelsen från Sverige, att hans älskade var för honom för alltid förlorad. Och när han ej fick Maja Uggla och aldrig heller kunde glömma henne, hade han förblivit ogift, en ensam i livet.
Nu sänder han sin ungdomsvän genom mig de mest kärleksfulla och trogna hälsningar. Därjämte har han också skickat brev och en vacker oljemålning av sig själv.
Ser söta mor, där hänger den på väggen!
Maja Uggla knäpper sina händer och ser länge på porträttet.
I den svaga belysningen ser det underligt levande ut. Den vita smala handen, som ligger över lyxvärjans handtag, är underligt likt den veka hand, som för länge länge sedan förde stråken tätt intill henne, Maja.
Länge sedan… Åhnej, inte var det så länge sedan… Allt som ligger mellan den tiden sjunker undan som en dröm.
I den tunna nättelduksklänningen och den svajande schäferhatten går hon ut på bron för att möta sin älskade. Men där kommer ju också söta far.
»Far, far», ropar hon högt, »ser söta far, att jag ej älskade en ovärdig!»
Väckt av sin egen röst ser hon sig så ikring — förundrad. »Älskade barn», säger hon ömt och räcker ut sin hand emot sonen, men kort därpå irra åter hennes tankar på andra vägar.
Hennes andedräkt börjar gå kort och ögonen bli oroliga, sökande.
