än mig. Ty var det inte under, att jag var honom mycket kär, att han inte ville släppa mig den vägen.
Och jag tacka min herr far för en sådan stor omvårdnat, som han hade om mig; men så hade jag inte ved denna tiden, som mig kunne förhindra till att följa min man. ”Ty jag är en ensam människa; och annars så tror jag inte, att det är min herr fars allvare, att jag skall bli hemma. Och han har nu en gång gifvit bort mig, och en kär och dygdig man, den jag ingalunda vill bli ifrån, utan jag har lofvat till att följa honom både den onda och den goda dagen. Och skall ock ingen mot- heller medgång heller hvad det kan vara, ondt heller godt, komma mig därtill, att jag skall vara ifrå honom, utan så länge lifvet varar och han vill hafva mig med sig, så skall jag följa honom. Och ingenting skall skilja mig ifrån honom utan allena den bittra och obarmhärtiga döden, som allt skiljer åt.”
Och bad jag, min herr far inte ville tala därom åt mig. ”Annars vill jag gärna lyda min herr far i allting, men detta var en omöjelig sak. Och om min herr far har villat hafva mig hemma, har han skulla behållit mig som jag var, men nu, min kära herr far, råder jag någet lite själf däråt.”
Min herr far och man log, och herr far sade: ”Så ser jag, att du nu håller ett annat manfolk kärare än mig, det som jag inte heller misshagar, och önskar, att det måtte så länge bli, och att du måtte få behålla honom. Och har jag gärna sett, att jag har kunnat öfvertala dig; men efter det är fåfängt och du har resolverat dig till att följa din man både i goda och onda dagar, så följ honom i Jesu namn! Gud gifve er mycken lycka på
