vanligen iförda ämbetsdräkt, de röra sig i det offentliga lifvets afmätta former, hvilka oftast tilldraga sig större intresse än personligheterna själfva. Dessa framstå därför för oss ej såsom människor med mänskliga fel och förtjänster, utan snarare såsom abstrakta uttryck för tidehvarfvets idéer. Och detta gäller särskildt personligheterna i vår egen äldre svenska historia, så fattig på memoarer, bref och anteckningar.
Utförligast har Agneta Horn skildrat händelserna från sin barndom. Naturligtvis har hon vid dialogerna tagit fantasien till hjälp, men dock gripit dem ur det dagliga lifvet. Ingen lärdomsapparat, inga onaturliga konstruktioner.
Efter hennes giftermål blifva skildringarna kortare och torra. Det torde dock ej vara utan intresse att se hvad en svensk krigares hustru den tiden kunde utstå för mödor och besvärligheter.
När och hvarför har Agneta Horn nedskrifvit sina minnen? Antagligen har hon gjort detta efter mannens död och till sina barns uppbyggelse. Hon sätter sig dock lifligt in i det förflutna, så att man vid första påseendet kan tycka, att hon skrifvit kort efter sedan händelserna timat.
Till 1652 är autobiografien fullföljd. För de följande åren finnas endast några lösa anteckningar — liksom ett utkast till en tänkt skildring.
Agneta Horn har en jämn, för sin tid läslig och drifven stil.
Hon stafvar konsekvent. Språket är ganska redigt. Hon briljerar aldrig med lärdomsord, men öfverflödar ej eller på provinsialismer; omsägningar förekomma visserligen ofta, men annars är tankegången redig och
