152
eller ett ”henne” i stället för ”honom”. Och då det heter ”mina dagar äro bortgångna såsom en rök” eller någon liknande, har Agneta Horns saknad brutit fram i sådana tillägg som ”mina glädjedagar”, ”mina bästa, mina goda och glada, mina hjärtans glada dagar”, den tid ”då den Allsmäktige", såsom hon i ett annat citat med egna ord säger, ”ännu bevarade mitt hjärta för stor sorg”. Psalmens ord: ”Gud löse Israel utaf all sin nöd”, blir för henne ett rop ur förtviflans djup: ”Gud, lös mig af all min nöd, hjärtans sorg och ångest!”
De närmare omständigheterna vid det hårda slag, som drabbade Agneta Horn, äro emellertid kända genom personalierna i Emporagrius’ likpredikan öfver Lars Cruus, som äfven uppräknar alla de aktioner under polska kriget, i hvilka han med utmärkelse deltagit.
Såväl häraf som af andra källor[1] framgår att Lars Cruus ej var Karl Gustaf följaktig till Krakau, utan med sitt folk hörde till Stenbocks armé, som låg vid Novodvor. Först då konungen på senhösten tågade norrut från Krakau, förenade han denna armé med sin.
Däremot var Lars Cruus i spetsen för sina Västgötaryttare med, då Karl Gustaf i januari 1656 bröt upp från Preussen på sitt ryktbara vinterfälttåg till södra Polen; och det framgår tydligt af personalierna att Agneta Horn med sin make delade äfven detta tågs oerhörda ansträngningar och äfventyr. Hon fick glädja sig öfver segern vid byn Golombo, där Lars Cruus eröfrade två standar och ett par pukor, men också pröfva på marscher i köld och snö och, när återtåget begynte,
- ↑ Se Mankell, Uppgifter rör. sv. krigsmagtens styrka, 1865, s. 319, och Planting Gyllenbåga, Anteckningar om Västgöta regemente, 1904, s. 90.
