Och när jag kom på landet, tog jag på att sjunga:
|
I frestelsen hafver jag vandrat, |
Och såg jag intet, att min morsfaster stog bakom mig, som begynte så hjärtelig till att le åt mig; men huru det var, så tyckte mig, att jag har varit i en stor frestelse och fara, och att Gud har nådelig hulpit mig därut.
Och sedan droge vi därifrån och hem till Valstad, där vi vore sedan hela vinteren. Men min morsfaster var mycket rädd om mig, att jag skulle fara illa, och tordes icke släppa mig undan sina ögon, utan hvart hon drog, så måste jag med.
Och efter hennes styfdöttrar såge, att hon hölt mig så mycke kär före alla di andra barnen, som vore hos henne, förtröt det dem så högt, att de begynte så öfvermåttan till att hata mig, men tordes lell intet slå mig. Hur gärna di hafva gjort det, vet Gud. Men så klagade di alltid på mig, fast jag gjorde inte illa. Men så såg väl gumman deras onda sinne emot mig. Därföre trodde hon dem intet.
Och när de såge, att det inte tog heller lag, så visste de inte annat till att göra mig, utan hvar de såge heller mötte mig, så lipa de åt mig, och gåfve mig alla de öknamn, som di kunne och sloge ihop näfvarna åt mig och önska, att di måtte få råda om mig. Och vore di min dageliga plåga.
Det skicka allt Gud mig tillhanda, på det jag icke skulle vara alldeles i goda dagar, utan att jag allt stadigt skulle vara under hans faderliga aga. Och hölt han mig alltid i tvång, att jag icke mina goda dagar och om lyckan allt för mycket spelade med mig skulle med mina
