Anno 1642 i januari tog åter fru Ebba Leijonhufvud
mig till sig ifrån min mormor, att jag måtte följa henne
hem till Kägleholm, till min förra plåga, den jag en tid
har varit fri före. Och var det inte rätt mycke goda dagar,
jag hade där, men så vore di juledagar emot de förra,
som jag hade hos henne. Men så visste jag väl, på
hocken sida hon var om mig.
Och droge vi till Kägleholm. Men i april kommo tiender, att min herr far var lös ur sitt fängelse, som han har sutti uti in på 8. året; och har så Gud hört min bön, som jag så flitigt har bidit honom om.
Först i maj drog fru Ebba till Tidö, och så tog min mormor igen mig. Och fru Ebba var så ond, att jag inte följde henne till Stockholm; men min mormor akta inte det, utan behölt mig kvar.
Och blef jag sedan i samma månan sjuk af vintkopporna[1] och var rätt svag. Så sade di för min morfar, att jag var död heller ock inte någet hopp om mitt lif,
- ↑ jfr »vinn»=värk. (Rietz, a. a.)
