50
I en summa lyckan hof mig så högt, som hon på den tid högst kunne komma med mig.
Och var jag di samma dagarna, när min herr far kom hem, fulla tretton år. Och har min herr far intet sett mig i elfva år, i hvilka år jag har haft mången hjärtans hård och bitterlig sur dag och stund. Och halp det inte, fast jag var enda barn och min herr far var en förnämd man och hade mycket godt och därtill hölt mig mycket kär och gärna hade sett, att jag har farit bättre och att de har hållit mig af hans medel som en furstedotter. Men så fick jag lell i anseende af allt detta intet i min tunga och olyckeliga barndom dansa på roser, utan fast mycket mer på hvassa tistel och törne, som mig som oftast stunge så mycke hårdt, att mitt hjärta måtte under tiden blödt däröfver.
Och efter min olycka har varit så mycket stor, ty visste jag så mycket mer till att glädja mig åt min stora lycka och skatta henne så mycket högre än eljest, om jag intet har visst af något ondt. Och var jag så hjärtelig glad, att Gud af sin stora godhet har gifve mig den stora lyckan, att jag ock en gång såväl som alla andra måtte få se min herr far. Och hugnade jag mig så åt honom, att jag däröfver förgat all min barndoms vedervärtighet och tackade Gud allena af allt mitt hjärta, som intet har dragit sin hand ifrån mig och icke heller förgätit mig i mitt elände, utan har sett på mig med sina barmhärtighets ögon och har hulpit min kära herr far hem i landet till mig igen.
Därföre vill jag upplyfta mina händer till Gud och med mitt hjärta och mun lofva och prisa Herran, som alltid så väl emot mig gör, och vill nu säja: ”Lofvat och prisat vare Herren min Gud, ty han hafver hört
