det bästa, och jag det som öfver blef. Så gaf jag mig till freds därmed, allenast jag hade min herr far.
Sedan kom jag hem till min mormor och var hos henne till min herr fars bröllop.
Anno 1643 den 20 april blef min herr far förlofvat
i riksskattmästarens hus, och strax därefter, den 9 juli,
stod hans bröllop i Stockholm. Och tog fru Ebba
Leijonhufvud mig den samma dagen utur min mormors hus
och sade hvarken tack heller annat för mig.
Och var jag annars mycke lustig och glad, att jag intet akta, — hvad mig gick öfver, så var jag lika token —, men den dagen var mig omöjelig till att en gång [le], ehuruväl det förtröt mig mycket, att alla märkte att jag var bedröfvat och inte den gången som alltid kunne bita in min sorg. Så fråga mig någon, hvi jag inte var så lustig den dagen som alltid. Och jag sade, att jag inte kunne veta; men så hade jag denna dagen hvarken orsak så mycke till att glädja mig, ”efter jag ser, att en annan står i min mors ställe, det jag heller har önskat, att min egen mor har stått där. Men efter ock inte annars kan vara, så vill jag önska, att hon, som där står, måtte blifva god, för annars hänger på denna dagen all min lycka och olycka till en tid. Och när jag tänker på allt sådant, så kan det ock inte annars vara, än att jag icke något lite bedröfvat mig däröfver.”
Och var jag sedan allt bortåt hos min styfmor och kom inte i 14 dagar till min mormor, efter min styfmor var sjuk. Och om jag begärdes lof till att gå till min mormor, svarade mig strax den elaka fru Ebba: ”Käre, ja, äntelig den, I sku äntelig hem — och din
