Och ställte jag mig så i denna min vedervärtighet, att alla som mig umginges och visste hvad jag hade för orsak till att vara glad och lell sågo att jag inte lät någenting bedröfva mig, så att någen märkte det, undra för den skull på mig, att jag så väl kunde vara glad, efter jag var så mycket ung och lell kunde så väl skicka mig i min sorg och så väl dölja det, som så hårdt och tungt låg i mitt hjärta, att det har måst brista på mig.
Men jag dansade och sprang allt för ett som en galin get och lät inte bekomma mig. Ty jag hade ett sådant inbundit sinne, att jag ingen människa ville låta se, att hvad mig gick emot, att jag aktade det. Och satt mången gång så hjärteligt bedröfvat, att mitt hjärta har mått bruste, när jag kom ihåg all min förra olycka och sedan min korta lycka och nu åter min nya olycka. Så att det plåga mig mången gång så hårdt, att det har mest frätt mig mitt hjärta bort. Men till att se på mina utvärtes affekter, så var ingen gladare än jag.
Men när jag kom i min säng, när alla andra låge och sufve, då betalte jag med mina arma ögon allt det mig har gått emot, och det jag har glädt mig öfver om dagen, det grät jag öfver om nättren. Och ingen visste att jag grät, utan min piga. Henne klagade jag min nöd före och ingen annan. Den samma pigan hade jag med mig ifrån min mormor, och hon var all min tröst och den enerste den jag torde klaga min stora sorg före.
Ty det begynte till att gå mig så mycket tungt och knappt i allting, så att det som förr har varit mig för ringa, det var mig nu för godt. Och begynte det nu inte bättre till att gå för mig, än det har varit förr.
Och i oktober blef min Gertru sjuk; och skilde di
