72
äppleträd. Och för löfs skull kunde ingen se mig, och jag kröp så djupt ner uti gräset.
Där satt jag och såg på, huru det brann så lustigt, och tordes inte fram förr än det var allt väl beställdt och nerbrunnit. Och blef där ett sådant bekymmer om mig, när de sakna mig, att min herr far lät leta i hela lägret efter mig. Och gick han med, som drog mig ur elden, och leta efter mig mera än någen af de andra. Och i häpenhet kunde han inte påminna sig, att han har hulpit mig ut. Mente di alla, att jag förbränt, förr än jag själf kom framkrypandes undan trä’t, jag har gömt mig under. Och alla vore glada att jag lefde.
Halp så Gud mig denna gången, som han alltid gjort hafver af sina stora godhet emot mig.
Och blefve vi ändå sedan 14 dagar i lägret och låge i tält, men det var rätt hjärtelig kallt.
Men sedan kom kongen i Danmark och gjorde sitt läger emot vårt. Och de begynte till att spela så starkt med styckena på hvarannan i lägren, efter de låge så när ihop, och skuto så kulerna trilla in i tälte till oss. Och efter min styfmor skulle ligga i barnsäng, sände min herr far henne till Landskrona.
Den 6 september komme vi till Landskrona, den 14 fick min styfmor en liten dotter, och lefde hon inte längre än 7 dagar.
Medan vi låg i Landskrona, sloges våra och de danska alla dagar och sändes dagelig fångar till Landskrona af de danske. Och kunde vi stå på vallen i Landskrona och grant se röken af styckeskotten,som skedde i bägge lägren. Och sade di under tiden, att de danska låge emellan oss och vår armé och att de danska ville gå
