80
Därföre svara jag: ”Så hvitt salt har jag sitt förr och gått om, och inte sitt på det, och talte inte heller jag så mycke med honom denna gången att jag kan mycke säja om honom.”
Men jag såg inte min fästeman imedlertid.
Men efter några dagar sade min styfmor: ”Hvad tyckte I om den I dansa med på slottet? Var han icke en vacker kar?”
Och jag svara: ”Ja men, kära mor, han gick väl till. Men har han varit en soldat, så vore han väl till att behaga, men efter han inte är det, så aktar jag honom inte.”
Och hon svara mig: ”Er fästeman är ingen soldat, och I må inte tänka till att få ta någen annan än honom. Och måste I slå soldaten ur ert hufve, ty det är fåfänga tankar; det blir inte af.”
Och jag svara: ”Där har ingen fäst oss båda.” Och jag gick ut ifrån henne.
Och när jag kom ut, sutte pigerna och taltes ved, att min herr far skulle till Tyskland till armén, och sade åt mig: ”Så få vi bröllop, förrän vi draga bort.”
Men jag sade: ”Det skall aldrig ske, utan jag vill dra med min herr far, och se, hvar jag kan få mig en braf soldat på min arm.”
Och svara mig en gammal hustru, som var hos min mor: ”Hvart sedan, hvar villa I göra af fästemannen, I hafva hemma? Mena I, att han så släpper er?”
Därpå jag svara: ”Den ger jag fanen! Håken hin håle har fäst oss båda, och är ingen rem så hårdt till knytt oss emellan, att jag icke mycket lätt kan lösa upp dem. Ty jag tänker aldrig till att taga mig annan man än en soldat.”
