82
till att äga honom. Och det jag härtill har måst låtit mig behaga, har jag måst gjort af en barnslig räddhåga, att jag inte har torts sagt fru Ebba Leijonhufvud emot; ty hon har både öfvertalt och skrämt mig, att jag har bedt henne svara, hvad hon ville. Men nu, att jag kommer till bättre förstånd och ser honom hos andra, och det i synderhet, att han låter göra narr af sig, det jag tyckte skulle vara alltför svårt för mig.”
Och bad jag min herr far i all ödmjukhet, att han ville för Guds skull hafva mig förskont med honom; jag ville som en ödmjuk dotter, det jag ock var skyldig till att göra, lyda min herr far, så länge jag lefver, men detta bads jag före, att min herr far ville låta mig råda, efter det ock gick mig mest och närmast an.
Då blef min herr far mycket ond på mig och fråga mig, hvem som var orsaken därtill, att jag ville öfvergifva honom; och den som gjorde narr af honom, han vore själf större narr. Jag skulle inte låta tocke där irra mig, utan han ville ändtelig, att jag skulle hafva honom, om jag ville heller intet; efter han var en så from man, att han inte gjorde någen människa emot, så hoppas han visst, att han skulle blifva from emot mig.
Därpå jag svara min herr far: hvad det vedkom, att han var så from mot andra, så rådde han inte om många, och den som är alltför god emot andra, så är han värst emot den, han mest råder om. Och annars kunde jag inte bringa öfver mitt sinne till att säja honom ja heller ett godt ord.
Och frågade min herr far mig, hvad det dock måtte vara för en soldat, som mig så mycket låg på sinnet, efter jag har sagt, att jag ville öfvergifva honom för en soldat skull; och sade ändtelig, att det är Cruusen, och
