Och hölle di så på i 14 dagar med mig, att di har måtta gjort mig galin. Ty jag hvarken åt heller sof utan grät natt och dag.
Och var denna min största sorg, som jag på den tiden hade utaf alla mina stora sorger och vedervärtigheter jag har haft i min barndom, som har varit mycke stora, det Gud allena vet. Men så hade jag lell alltid det hoppet, att Gud skulle göra på dem en ända, hure det ock var. Men på den sorg att jag skulle bli bundin ved den jag var mera sinnt än fanen och bli hos honom, visste jag ingen annan ända än själfva döden, som allt gör ända på.
Var det mig fördenskull en odrägelig och oerhört sorg. Och grät jag och bad min goda Gud, som alltid har hulpit mig, att han ock nu ville hjälpa mig ifrån honom på hvad sätt det ock vore, fast det vore med döden. Och jag tror visst, om di då har snört mig hop med honom, att jag har sörjt mig ihjäl heller ock galin till det ringesta.
Den 18 december kom hans syster, Kirstin Sparre, om aftonen i min herr fars hus till oss och blef där om natten. Och min herr far (ty han såg, att han inte kunne öfvertala mig därtill hvarken med godo heller med ondo, utan jag hölt mitt tal fram, att det aldrig kunde ske, både med bön och med annat) och sade han åt mig: ”Efter hans syster är här, så vet jag väl, att hon vill veta svar af mig och dig. Och säg mig nu, hvad jag skall svara.”
Därpå jag svara kort nej.
Då sade min herr far: ”Di svaren vill jag inte säja henne, utan du må själf säja. Ty jag vill ingen
