däruti; och ville inte säja honom di svar, som jag gärna ville, utan sade, att jag inte skulle slippa, förrän jag sade ja.
Men efter jag såg att jag med ingen bön, heller hvad jag ock månde före[taga], kunde bli af med honom, satte jag mig i sinnet, efter inte annan utväg var, än att jag nu måtte taga betslet med tänderna och säja honom själf kort nej, efter ingen annan ville, antingen det var väl gjordt heller illa. Ty jag tänkte: ”Du må nu heller en tid lida hvad du kan, än att du skall bli bundin ved honom och all din lifstid sörja och gråta.”
Den 18 om morgonen kl. 10 kom hans syster till mig och fråga mig, om det var sant, att jag inte ville hafva hennes bror. ”Det är så visst, som du sir jag sitter här”, sade jag och tacka både henne och honom, men jag kunde inte bringa det öfver mitt sinne och ville inte heller bedraga honom därmed. Ty jag kunne inte komma mig till att älska honom. Och måtte hon det veta, att jag aldrig har sagt ja, men andra har svarat för mig. ”Och har fru Ebba svara för mig, så må hon si sig om.”
Då svara hon: ”Du må få en annan, om du vill, hvad det är Cruusen heller hvem det är, så vet jag väl, att du aldrig får någen, som högre heller så högt älskar dig som han. Och vi veta väl att det är för hans skull gjordt.”
Jag svara: ”Där är rätt så lite för hans som en annans skull gjordt; och är inte annan orsak, än att jag inte kan tvinga mitt sinne därtill. Men hvad det vedkommer, att jag aldrig skall få någen, som så högt älskar mig som han, så vill jag af allt mitt hjärta önska, att han måtte få en, som högre älskar honom än jag gör,
