Svara min herr far: ”Har hon det gjort och sagt? Det är mig rätt ledt, att det icke har skett förr; nu läre alla säja, att det är skedt för hans skull, efter Cruusen är kommin ridandes på post ifrån Kalmar och är klockan 10 inkommin i staden i dag och har hälsat mig på slottet. Och på stund kommer han hit och vill hälsa dig. Få se man åt, huru di hälsa hvarannan.”
När min styfmor kom in, sade hon för Kirstin Sparre, att han var hemma, och de andra svara, att det inte var sant. Svara min styfmor, att far har hälsa honom på slottet.
Och när jag hörde det, att de talte, fråga jag, hvem som var hemkommin. Svara di mig, att det var min fästeman. Men jag log och sad, om jag måtte få si den, och bad ändtelig, att de skulle säja mig, hvem det då var. Svara de mig, att det vore min fästeman Cruusen. Men jag slog på näsan och förtröt, att jag så flitig fråga därefter, och sade: ”Hvem, tro, oss båda har fäst? Och det är väl att jag en gång får se min fästeman.”
Men när fru Ebba fick veta det, har hon så när slagit mig; men jag har gärna gifvit mig till frids där med och akta det intet, först jag var af med Sparren. Och begynte jag sedan till att blifva glad och tyckte, att jag var i tridje himmel; men så hörde jag mången skottkolf och förtretlig ord, men hvem jag hörde, så blef inte Cruusens namn onämndt.
Och mötte vi honom samma dagen på gatan. Då sade min styfmor: ”Där går er fästeman!” Då svara jag, att jag inte ändå går mistom, om jag får honom.
Allt så blef jag af med min plåga. Och talte Sparren ifrån den dagen aldrig ett ord, hvarken ondt heller godt, åt mig. Men jag log däråt.
