88
floden Roska tsaren till hans namnsdag och uttalade sin förhoppning, att »vårt tsariska majestäts vapen, denna trones sten, måtte ofta vässas för att krossa fiendeskarorna och förgöra den övermodige svenske Goliat.»
I sin sista rapport till Peter, daterad lägret vid Rusanovka den 18 aug., meddelade han, att han enligt order tågat från Kiev till Njezjin och fattat posto mitt i Ukraina, 18 mil från Kiev, samt vidtagit åtgärder mot det fientliga anfallet (»vilket Gud förbjude!»). I ett universal (kungörelse) hade han befallt befolkningen att bortföra säden från åkrarna, tröska och gömma den samt befästa städerna. »Jag skall – heter det till sist – ha ett vaksamt öga och öra på alla fientliga lockelsebrev, om några skulle skickas hit ....»
Men då detta skrevs, var det icke längre hyckleri, utan uppenbar lögn från den gamle rävens sida. Han hade redan fallit för den stora frestelsen efter att i det allra längsta hava visat den ifrån sig. Genom svek hade han ernått sin höga värdighet och med svek lämnade han den. Mellan dessa båda ändpunkter låg en enda kedja av tjugoåriga ränker, intriger och sanna eller uppdiktade beskyllningar och angivelser.
Redan 1687 angav en munk i Putivl, att Mazepa hade hemliga underhandlingar med polackerna, men Golitsyn brydde sig ej om denna skvallerhistoria. Men ett par år efteråt uppsnappades en smädeskrift, att Mazepa »sålde rättrogna kristna i Ukraina till de hedna turkarna» och att han till och med hade förbindelse med strjeltserna mot tsarens liv. Denna skrivelse hade Mazepas mor fått av Frolovska klostrets abbot, och därför misstänktes en viss munk. Mazepa bedyrade i ett långt brev från Baturin »år 7199 efter världens skapelse» (=1691) sin trohet för tsaren och hela dynastien med dess långrandiga titlar, stämplade upphovsmannen såsom »djävulen, lögnens fader» och förklarade sig redobogen att icke blott utgjuta sitt blod,
