utan ock offra sitt huvud för tsaren». Den misstänkte munken avrättades i Baturin efter tortyr i Moskva.
I nov. 1702 skrev furst Grigorij Dolgorukij, den tsariske residenten i Warschau, till Mazepa: »Den svenske kungen har, på inrådan av polska förrädare, som slutit sig till honom, genom listiga påhitt låtit utsprida ryktet, att tsaren skulle ha skickat 20,000 man för att hjälpa de mot Polen rebelliska kosackerna på högra Dnjeper-stranden och sålunda underblåste kosackrevolten. Därför vore det nödvändigt att vederlägga dessa falska rykten och att släcka denna eld, som hindrar Polen att rikta sina vapen mot svenskarna.» Kort därefter inlämnades en angivelse mot Mazepa för hemliga förbindelser med den svenske konungens anhängare i Polen. Mazepa – den förföljda oskulden – jämrade sig övermåttan: »Jag anfäktas ständigt av sorg och bekymmer, gråt och suckan, så att icke blott min kropp försvagas och förtvinar, utan ock mitt lilla förnuft bringas till vansinne, så att jag icke kan tänka redigt». Men Golovkin tröstade honom: »Månget slikt löst prat sprides icke blott om er, utan ock om hans tsariska majestäts övriga tjänare. Ingen tilltro sättes därtill, ty våra fiender vilja alltid till sin fördel blanda lögn i det sanna för att därmed fägna sina liktänkande.»
Men år 1705 förelåg en faktisk grund till angivelse. Mazepa, som då befann sig i Zamosc, fick nämligen besök av en viss Franciszek Wolski, som kom med hemliga förslag från Stanislaw Leszczinski. Mazepa lät då överste Annenkov ställa Wolski under bevakning, utfrågade honom med tortyr om fiendens förehavanden och höll honom fängslad i tre år. Till tsaren skickade han Leszczinskis »lockelsebrev» jämte följande såsom en syndabekännelse klingande självförsvar:
»Redan är detta den fjärde frestelsen under mitt hetmanskap – icke så mycket av djävulen som av fientliga vettvillingar, som med illfundiga knep söka pröva min