Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/107

Den här sidan har korrekturlästs
93

förräderi. Men av allt att döma förstod denna förförerska att göra honom kollrig.»

Efter återkomsten till Dubno från Volynien, där de polska ungdomsminnena och känslorna flammat upp, tycktes Mazepa nyktra till och lät Orlik skriva ett hövligt tacksamhetsbrev till den gästfria furstinnan. Men hon släppte icke taget. År 1706 fick Mazepa en chifferskrift med nyckel. Han tog saken skenbart lugnt och sade skrattande åt Orlik: »Dumma käring! Hon vill genom mig lura hans tsariska höghet, för att han skall lämna konung August i sticket, taga Stanislaw i sin protektion och förhjälpa honom till tron-successionen! Och hon lovar att skaffa sådana medel, varigenom hans tsariska majestät lätt kan besegras och bli slagen av svensken! Jag talade om hennes tokerier för gosudaren, och han skrattade däråt.»

Men det frö, som kvinnan nedlagt i Mazepas själ, kunde icke utrotas, utan grodde omärkligt mer och mer. Åt Orlik yttrade han en gång: »Hur kan man hädanefter vänta något gott för sina trogna tjänster, hälst om man var så dum som jag och icke genast gick över till andra sidan på sådana propositioner, som Leszczinski sände mig!» Och förbindelsen fortsattes. Då Mazepa med tsarevitj Alexej hade lämnat Zjolkva, där han hade haft ett hemligt samtal med Stanislaws utskickade, jesuiten Zalenski, rektor vid skolan i Vinnitsa, bad han tronföljaren fara före och vek själv av till en furstinnan Dolska tillhörig gård, där han med en munk i trinitar-orden hade ett för Orlik obekant samtal.

Efter någon tid kom från furstinnan, som då befann sig i Lemberg, ett nytt brev till Mazepa, i vilket hon berättade en episod från en middag vid ett dopkalas hos fältmarskalken Boris Sjeremetev. Då hon med lovord hade bragt Mazepas namn på tal, skulle general Rönne ha sagt: »Må Gud förbarma sig över denne gode och intelligente herre! Den stackarn vet ej, att furst Alexander Danilovitj