kosackerna och skulle då, vid slutet av mitt liv, en enda käring kunna lura mig?»
Härpå fick Orlik befallning att skriva följande svar: »Jag ber ers furstliga nåd upphöra med denna korrespondens, som kan fördärva mig både till liv, honor och substantia. Och ers furstliga nåd bör ej hoppas eller tro, att jag på min ålderdom skulle bliva otrogen mitt tsariska majestät, i vars tjänst jag varit allt ifrån mina yngre år och vari jag önskar dö, ty icke vill jag att i livet eller efter döden ett ärelöst, förrädiskt vanrykte skall falla på min person, och därför upprepar jag min bön, att ers furstliga nåd måtte lämna denna korrespondens och ej skriva till mig om sådant mer.»
Men detta brev fick Orlik icke avsända. Den ömkligt surrande flugan satt redan fast i det sega spindelnätet.
Den 16 okt. 1707 råkade Mazepa för sin sekreterare yppa sina lönliga planer. Ehuru den scen, som då utspelades, redan finnes tryckt på svenska (i C. Silfverstolpes sammandragna översättning av Kostomarovs monografi. Historisk tidskrift 1883), är den så viktig och intressant, att detta utdrag ur Orliks brev här förtjänar återgivas oavkortat. Orlik var den dagen sysselsatt med att skriva ett långt brev. Mazepa kom några gånger in i hans rum och frågade, om det inte var färdigt snart. När Orlik slutat, lade han skrivelsen på bordet. Mazepa satt med ett litet förseglat brev i handen och sade:
»Furstinnan Dolska har genom en wallach skickat mig denna biljett, insydd i budbärarens mössa. Jag vet på förhand, att hon skriver om ett och detsamma, och hin tage henne för denna korrespondens! En gång kommer den förryckta käringen att göra mig olycklig. Det heter ej för ro skull: kvinnan har långt hår och kort förstånd. Kan det vara möjligt, att en käring med sitt dumma förstånd skulle lura mig? Bryt detta brev och läs det högt!»
Orlik närmade sig ljuset, som med en skärm
