hela zaporoghären. Orlik erinrade sig därvid, att det var denne präst, som Mazepa träffat på furstinnans egendom nära Zjolkva.
»Bränn upp denna biljett i min åsyn!» sade Mazepa. Orlik gjorde så. Mazepa, som åter försjunkit i tankar, utbrast slutligen: »Jag är i val och kval, om jag skall skicka hennes brev till hans tsariska majestät eller ej. Vi skola överlägga därom i morgon bittida. Gå nu hem till dig och bed Gud, att Han ordnar denna sak, såsom Honom för gott synes! Kanske är din bön täckeligare än min, ty du lever på ett kristligt vis. Men Gud vet, att jag ej handlar för mig själv, utan för er alla, för edra kvinnor och barn.»
Då Orlik kom hem, tog han två rubel och gick ut för att fördela dem bland tiggare och stackare, som lågo i tältkojor på gatan och i Grottekyrkans härbärge för fattiga pilgrimer. »Jag gjorde detta i avsikt att den allsmäktige Guden skulle befria mig från de omgivande olyckorna och avvända Mazepas hjärta från ett svekfullt företag. De fattiga, som vältrade sig på gatan, skällde på mig, då jag i natten smög kring deras kyffen, ty de väntade sig ej allmosor av mig, utan misstänkte en tjuv. Men när de hörde mig tala, förstodo de, att det ej var en tjuv, och togo emot allmosorna». Så förflöt natten.
Tidigt morgonen därpå kallades Orlik till hetmanen; han satt vid bordet, varpå låg ett kors och ett litet stycke av det undergörande trädet. Mazepa höll då följande tal:
»Hittills har jag ej vågat i förtid yppa för dig min avsikt och den hemlighet, som för dig blottades i går av en slump, icke därför att jag har hyst någon tvekan om din trohet till mig, alldenstund jag aldrig kan vara av en sådan mening om din hederlighet, att du skulle löna min myckna nåd, kärlek och välgörenhet mot dig med otacksamhet och bliva min förrädare. Men i betraktande av att du, änskönt en förståndig människa med hederligt
|
