100
jag giva. Försvaren eder själva bäst I kunnen!’ Detta förmådde mig att skicka trinitar-prästen, furstinnan Dolskas kaplan, till Sachsen, för att man där, på grund av min inklination (böjelse) för henne, ej skulle förfara fientligt mot oss och ödelägga vårt arma Ukraina med eld och svärd. Men icke dess mindre skall jag ovillkorligt framhärda i min trohet mot hans tsariska majestät så länge, tills jag inser, med vilken potentia Stanislaw tågar till Ukrainas gränser och hurudan de svenska truppernas progress i moskovska riket skall bliva. Ty om vi ej se oss i stånd att värna Ukraina och oss själva, varför skulle vi då rusa i fördärv och göra vårt fosterland olyckligt? Gud själv och hela världen skall inse, att vi av tvång beslutit oss för att göra detta för att, såsom ett fritt och obetvingligt folk, med alla medel söka bevara vår självständighet. Utom i yttersta nödfall skall jag ej svika min trohet mot tsaren. Därför har jag ädelmodigt beslutat mig för att skriva till hans tsariska majestät och att medsända Stanislaws biljett såsom bevis på min trohet.»
Orlik fick order att skriva ett brev till tsaren och ett annat till G. I. Golovkin. Mazepa tog dem och sade, att han genom en pålitlig, på långt håll besläktad person skulle lämna dem åt sin mor, den gamla abbedissan, som skulle befordra dem vidare genom Vojnarovskij. Men även nu bedrog han Orlik, ty långt efteråt yppade han för denne, att modern ej hade lämnat breven åt Vojnarovskij, utan omedelbart före sin kort därpå inträffande död givit dem åt sin dotterdotter Marianna Vitoslavska för vidare återbefordran till Mazepa.
Dagen efter detta viktiga samtal fick Orlik befallning att skriva ett brev till Stanislaw Leszczinski med ursäkt för resningens långsamhet under diverse förevändningar: Kiev och andra befästade orter i Ukraina vore fulla av moskovitiska garnisoner, under vilka kosackerna ej kunde lyfta huvudet liksom vakteln under höken»; några tusen storryska