102
utfärdade Peter till lillryska starsjinan och överstarna ett cirkulär, som »vid dödsstraff och förbannelse» förbjöd kosackerna att övergå till svenskarna. Men å andra sidan voro de ännu mindre benägna för en allians med polackerna, vilkas överhöghet de allt för väl kände till.
Ännu mer oberäknelig och opålitlig såsom bundsförvant var den zaporogiska republiken i Sitj, vars politik bestämdes av dagens vindpustar. Zaporogerna hatade Moskva i själ och hjärta; särskilt den 1701 nyvalde kosjevojen Konstantin Hordienko var en svuren fiende till tsaren. För att vinna dem på sin sida lät Peter, efter den första framgången över svenskarna vid byn Erestfer i Livland, genom Mazepa utdela åt de zaporogiska trupperna ett tusen dukater, klädesstycken och sobelskinn. Men zaporogerna brydde sig föga därom och vände till god del hem till Sitj eller stannade i Polen på Leszczinskis sida. Deras krigiska stämning lade sig lika hastigt och nyckfullt, som den blossade upp. Och lika förträffliga som zaporogerna voro i sina plundringståg och skärmytslingar med de asiatiska horderna, lika olämpliga och odugliga voro de i en reguliär krigföring vid sidan av Europas yppersta här, Karl XIl:s segervana och stramt disciplinerade krigare, i kampen mot tsar Peters strategiska snille och hans ur »den svenska skolan» utgångna regementen.
När det storryska elementet började få fast fot i Ukraina, hade överste Horlenko yttrat åt Mazepa: »Likasom vi alltid bedja Gud för Chmielnitskijs själ och välsigna hans namn för att Ukraina genom honom befriades från polackernas ok, så skola vi och våra ättlingar i eviga släktled förbanna dina ben, om du vid din död lämnar oss i en dylik ofrihet». Vad Mazepa därvid följde för politik, lät han aldrig sina närmaste veta, men sökte i kritiska ögonblick ställa så till, att det såg ut som om starsjinan, generalrådet, hade tagit initiativet och drivit honom till det avgörande steget, för att han skulle kunna fritaga sig från ansvaret för