104
»en svår, dödlig sjukdom» måste resa till Borzna för att få sista smörjeisen av metropoliten av Kiev. Överstarna härmades över hans söl och vankelmod och läto genom Orlik än en gäng fråga honom, när bud skulle skickas till Karl XII: varför töva längre, då svenskarna redan stode dem »inpå näsan»?! Mazepa blev då ursinnig och kastade skulden på den »flintskallige räven» Lomikovskij: »Ni ger inga ordentliga råd, utan söker blott prata omkull mig.»
Men så lugnade han sig och invigde Bystritskij i sina »hemliga planer», och Orlik satte upp åt honom en latinsk sändebudsinstruktion till greve Piper. Den översattes på tyska av hetmanens apotekare, men förseddes ej med underskrift eller sigill. Såsom Bystritskijs tolk medföljde till svenska lägret en fången svensk. I denna skrivelse uttryckte Mazepa sin stora glädje över hans kungliga höghets ankomst till Ukraina, utbad sig hans protektion för sig, zaporogerna och hela det lillryska folket och hoppades pa »snar befrielse från det tunga moskovitiska oket». Enär Mazepa befunne sig i stor fara, borde svenska hären skyndsamt komma till undsättning, och för detta ändamål skulle färjor hållas i beredskap vid Makosjin (nu mera en viktig handelsort nordöst om Tjernigov, enär den segelbara Desna här korsas av den stora järnvägslinien från Krementjug till Libau).
Detta var samme Mazepa, som – enligt Orlik – vid underrättelsen om att Karl XII verkligen styrde kosan till Ukraina yttrade åt sin omgivning: »Djävulen för honom hit. Han fördärvar alla mina planer och drar efter sig hela den storryska hären för att till det sista ruinera Ukraina och störta oss alla.» Hycklade Mazepa och ljög han även den gången, eller undslapp honom ofrivilligt hans innersta mening? För min del är jag böjd att tro det senare, ty Mazepa var ingen vän av stora krigiska avgöranden, och hela hans beteende sommaren och hösten 1708 tyder på att han i sin rädsla och tvekan alldeles tappat sin
