svåra prövningar ljöt döden i Bender. Och Rubikon var överskriden: Desna passerades av de svenska trupperna och den kosackiske bundsförvanten vid Mezin den 5 november 1708.
Och nu kunna vi till sist möjligen besvara frågan: Varuti bestod Mazepas så hårt bedömda förräderi? Vem blev offret därför? Han förrådde sig själv och sina närmaste, och därför var han vida mer brottslig i moraliskt än i politiskt hänseende.
Men näppeligen kan man påstå, att han förrådde Ukraina eller den zaporogiska kosackrepubliken. Lillryssarnas flertal stod främmande för alliansen med ett avlägset land, om vilket de blott visste, att det då regerades av en ovanlig härförare, och Ukrainas införlivande med det storryska riket, vartill grunden redan lagts genom Chmielnitskijs »personalunion», påskyndades visserligen genom Mazepas avfall från tsaren, men var i det stora hela blott en tidsfråga, enär det lillryska folket tydligen icke var av det politiska virke, varmed solida statsbyggnader timras upp. Och vad zaporog-republiken beträffar, var den redan en anakronistisk företeelse och hade överlevt sig själv.
Att Mazepa svek sin tsar och välgörare efter mer än tjugoårig trogen och rikligt belönad tjänst sätter visserligen en outplånlig fläck på hans karaktär, men sveket skulle hava kunnat politiskt ursäktas, om Mazepa vid sitt »förräderi» drivits av en stor och ädel idé, ty i politiken gäller det förvisso, att medlen helgas genom ändamålet. Men denna idé – hela Ukrainas frihet och statliga självständighet – saknar man i Mazepas handlingar, som nästan uteslutande förestavades av den egna självbevarelsedriften, huru mycket han på sistone än ordade om kosackfrihet och »moskovitisk träldom».
Om Mazepa hade lyckats genomföra denna idé, skulle han helt visst hava räknats som en av det östra Europas ypperligaste statsmän för alla tider, och historien skulle
