114
knappt ha lagt honom till last, att han vid ett lägligt tillfälle svek den tsariske länsherre, som det lillryska vasallskapet påtvingat honom. Chmielnitskij föregick därvidlag med gott exempel, och Ukrainas historia dömer honom icke för det.
Men om den skarpsynte tsar Peter i två årtionden kunde låta föra sig bakom ljuset av Mazepa, kan man då förundra sig över att Karl XII fastnade på den krok, som den polska diplomatien lade ut för honom? Då han med sin kända egensinnighet var besluten att fullfölja kriget till det allra yttersta, hade han endast att välja mellan tva svåra ting, varom de krigslärda alltjämt tvista: Scylla = Smolensk – Moskva eller Charybdis = Ukraina – Poltava. Och om vi, som nu mera känna rätt bra till Ukrainas topografi, historia och folkkaraktär, ända hava svårt att bilda oss ett slutgiltigt omdöme om Karl XII:s sydryska fälttåg – huru mycket ursäktligare är det då icke, om Karl XII misstog sig om lillryssarnas och zaporogernas verkliga art och betydelse!
Människorna rätta ofta sina omdömen efter de yttre resultaten. Hade Karl XII:s ukrainska plan lyckats, skulle han i hävderna hava prisats som en av dåtidens störste statsmän, likasom han är framstående i krigshistorien, och då hade kanske Gustav II Adolfs och Karl X Gustavs stora tanke blivit en verklighet.
Men för mig står det som en av de underbaraste bilderna i vår historia: synen av Karl XII och Mazepa hand i hand vid Desna – två de största karaktärsmotsatser, som kunna tänkas, men genom historiens skickelse oupplösligt länkade samman. Å ena sidan den bleke, allvarlige, rättframme unge hjältekonungen från norden med sin vacklande krona, och å den andra sidan den gamle lättsinnige, baksluge hetmanen från Ukraina med sin sköra hetmanstav.
Och när de båda försvunno vid det kristna Europas sydöstra synrand, var det något mer än två märkliga män, som lämnade den ryska krigsskådeplatsen. Skingrad var den
