V.
KARL DEN XII:s OLYCKSKAMRAT.
Mazepas levnadsbana var i själva verket avslutad i och med »förräderiet». Vad som sedan följde var endast ett tämligen snabbt, ärelöst avtynande. I historien undantränges hans gestalt nu mera totalt av jätteskepnaderna Peter och Karl, och hävden har intet att tälja om den svenske bundsförvantens bragder. Det var en andligt och kroppsligt bruten gubbe, som kom till Karl XII:s bistånd.
Det ligger ej inom detta arbetes ram att upprepa något av det myckna, som skrivits om Poltava–Bender allt ifrån en Adlerfelts och Nordbergs krönikor till de ingående studierna av vara nyaste Karl XII-forskare: Hjärne, Westrin, E. Carlson, Hallendorff, Quennerstedt, Stille m. fl. Vad jag här kommer att meddela är endast några spridda drag ur källor, som hittills torde ha varit okända eller obeaktade i den svenska litteraturen, huvudsakligen ur lillryska.
⁎
Genom Mensjikovs upptäckt, att den »fullfjädrade och erfarne fågeln», såsom Mazepa själv kallade sig, då furstinnan Dolska sökte locka honom på limstången, flugit sin kos, blev situationen med ens klar. Kanske har man intet bättre tillfälle att beundra tsar Peters raska beslutsamhet och praktiska förslagenhet än omedelbart efter Mazepas avfall.
