118
för att rikta sig själv, och dessa pålagor vilja vi hädanefter lyfta från det lillryska folket.»
Den första hämndeåtgärden bestod i erövringen av Baturin med vandalisk skövling av Mazepas ägodelar, och detta blev ej utan menliga följder för svenskarnas operationer. Förrädarens namn skulle utplånas från den ryska jorden, och metropoliten av Kiev jämte två biskopar kallades till Gluchov, dit den nye hetmanens residens skulle förläggas, för att lysa Mazepa i bann. Överste Tjetjen och Mazepas övriga anhängare, som tagits tillfånga i Baturin, avrättades, och då man ej kunde komma åt honom själv, roade man sig med att hänga honom in effigie. Om detta råa gyckelspel skrev tsaren själv med synbart välbehag:
»I dag (d. 6 november) ställde man ut en persona (figur, docka), föreställande den där förrädaren Mazepa, tog av honom ordensbandet och antvardade honom åt bödeln, som band honom vid ett rep, släpade honom på gatan och sedan hängde honom i galge på torget.»
Och en vecka efter denna barnsliga vidrighet ringde det i Moskvas kyrkklockor, som om landet hade vunnit en stor seger eller blivit befriat från en landsplåga. I Uspenskij-katedralen hölls i tronföljarens närvaro en tacksägelsegudstjänst av Stefan Javorskij, som slöt sin predikan med orden: Oss, samlade i Guds Faders, Jesu Kristi och de heliga apostlarnas namn, är det av Herran själv givet att binda och lösa, och om vi binda något på jorden, vare det ock bundet i himlen! Åt förrädaren Ivan Mazepa för löftesbrott och förräderi mot storgosudaren anatema, anatema, anatema!»
Den nästa åtgärden bestod i att utse en ny hetman, och detta val utföll naturligtvis efter tsarens önskan. Polubotok, den unge översten av Njezjin, hade goda utsikter, men Peter fann honom »allt för duglig» och befarade i honom en ny Mazepa. I stället utsågs den gamle översten
