Skoropadskijs universal till det lillryska folket av den 8 dec., och han tillägger, att Karl XII:s huvudarmé »i flera viktiga drabbningar» minskats med hälften.) Omständligt beskrives slutligen, huru svenskarna i Minsk, Borisov och Mohilev rövat kalkar och helgonbilder, gått in i kyrkor med sina hundar under gudstjänst och i Mohilevs katedral »kastat ut på marken det heliga sakramentet, Kristi lekamen, ryckt åt sig kalken och druckit upp vinet». Karl XII pinar och uthungrar sina fångar utan att utväxla dem med ryska, hugger av fingrar, pryglar lillryska fångar till döds» o. s. v. I den svenske kungens lugnande försäkringar till den lillryska befolkningen »döljer sig hans illvilliga avsikters dödliga gift.»
Av liknande innehåll var tsarens proklamation till zaporogerna, vilka fingo löfte om 1,500 gulden för varje kuren (kompani) om året utöver den vanliga sålden. Den som utlämnade en fången fientlig general skulle få 2,000 rubel; på en fången överste sattes ett pris av 1,000 rubel och på varje soldat 3–5 rubel. Ytterligare framhöllos svenskarnas ogärningar, huru de gjort ortodoxa kyrkor till stall och förvandlat dem till lutherska och unionistiska kirchi. »Vi kunna utan blygsel säga, att intet folk under solen kan berömma sig av sådana friheter, privilegier och skattelindringar som det lillryska av tsarens nåd, ty ej en enda slant ha vi tagit från Lillryssland till vår statskassa.»
Svenskarna å sin sida voro ej heller sena med lugnande försäkringar åt den lillryska lantbefolkningen. Samma dag som Karl XII och Mazepa möttes, utfärdade det svenska krigskommissariatet ett kungligt manifest, att den inryckande hären ej ärnade förhärja Ukraina, om blott dess invånare förbleve lugna och ej gjorde de svenska trupperna något förfång, utan fastmer för reda pengar sålde alla ätbara förråd, som kunde erfordras. Och i ett av Piper kontrasignerat manifest på lillryska, daterat Romny d. 16
