122
dec. 1708, tävlade svenskarna med tsaren i bombastisk vältalighet:
»I skåden redan våra segerrika vapen glänsande på edra fält och Moskva vikande tillbaka härifrån utan att våga hålla stånd mot oss, huru ofta vi än erbjudit tillfälle till kamp ....» Så uppräknas en mängd krigiska framgångar: vid Koljablin, Mieskowice, Napa (där 2,000 dödades och sårades), vid Miltjev, Subotin, vid övergången av Sozj, vid Gorki (»där 4,000 ryssar, som skulle försvara bron över Desna, måste fly för 600 svenskar») samt vid Smjeloje, där »tre ryska dragonregementen besegrades». Därpå vederläggas de lögnaktigt överdrivna ryktena om Lewenhaupts förmenta nederlag vid Ljesna och Lybeckers motgång i Ingermanland. »Varför allt detta tomma skryt av moskoviten, om icke för att med skymfliga ord skyla sin egen nesa? Men det är längesedan allom bekant att moskoviterna i fråga om lögnaktiga påfund förlorat all skam.» Som exempel anföres tsarens lömska förklädnad under visiten hos Dahlberg i Riga, och med förakt avvisas beskyllningarna för grymhet, helgerån o. d. Men härpå svarade Peter i ett nytt upprop av den 3 febr. 1709, att han berömde sig av att ha avhållit sig från »alla dylika fruktlösa och bland alla politiska och kristna folk, särskilt gent emot krönta huvuden, ovanliga smädelser såväl i brev som i tal», men att han med klara bevis skulle kullslå kungens lögner.
Karl XII:s manifest gjorde i själva verket föga intryck på folket i Ukraina. Bönderna gömde undan sina förråd i skogarna, snattade hästar och vad annat de kunde komma åt. I allmänhet mottogos svenskarna ingalunda såsom »befriare från moskovitisk träldom», utan snarare ovänligt, utom i Atiusja, där de hälsades med salt och bröd. Och svenskarna å sin sida voro misstrogna mot Mazepa och hans följe. Hetmanen själv hade en svensk »hedersvakt», som i själva verket spionerade på honom; överste Zelenskij och
