VI
minst till den bildningssökande ungdomen, för vilken Mazepa och Ukrainas kosacker helt visst kunna vara en lika lockande lektyr som någon äventyrsroman, men med det stora företrädet, att det här är verklig historia, som står i samband med våra största fosterländska minnen. Särskilt i år, då det 200-åriga minnet av Poltava-slaget firas, torde boken om Mazepa kunna hitta väg till alla vänner av Karl XII:s historia långt utom den trängre kretsen av våra många speciella kännare av detta krigfyllda tidevarv. Och Mazepas historia är därjämte skildringen av ett helt folks politiska undergång.
Denna i bästa mening populära plan utesluter dock ingalunda, att mitt arbete – såsom jag vågar hoppas – får ett verkligt historiskt värde, enär jag efter bästa förmåga sökt tillgodogöra mig det rika material, som på tre slaviska språk (lillryska, ryska och polska) har stått till mitt förfogande, varjämte jag antydningsvis också begagnat mig något av den stora litteratur, som vi på svenska redan äga – tack vare våra många forskare i Karl XII:s historia.
Den stora allmänhetens ögon skola lätt halka förbi namnen på mina slaviska sagesmän, och inga »lärda» noter tynga den berättande stilen. Men dess mer kärkomna böra dessa flyktiga hänvisningar kunna bliva för dem, som vilja vidare fullfölja dessa undersökningar i ena eller andra riktningen.
För att så mycket som möjligt bevara den historiska tidsfärgen har jag vid återgivandet av äldre svenska sagesmän bibehållit det ursprungliga stavningssättet, och vid tolkning av brev eller citat ur slaviska källor hava de utländska låneorden mestadels fått kvarstå, men försetts med översättning inom klammer, så att de kunna förstås av vem som hälst.
Tillägget om Mazepa i konsten och i skönlitteraturen torde ock kunna påräkna en tacksam publik utöver de jämförande litteraturkännarnas krets, och de inströdda illustratrationsproven må tala för sig själva.
Stockholm, september 1909. A–d J.
