Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/141

Den här sidan har korrekturlästs
127

villkor att han, om han bleve fångad, skulle säga, att han hade vissa brev att avlämna.»

Till god del berodde utan tvivel Karl XII:s fiasko i Ukraina därpå att den stora förstärkning, som utlovats från zaporoghären, uteblev. Tiderna voro nu helt annorlunda än då Chmielnitskijs krigarsnille samlade zaporogerna och alla kosacker på vänstra Dnjeperstranden till ett nationalkrig mot polackerna och papismen.

I Sitj, som allt sedan 1652 var förlagt till mynningen av ån Tjertomlyk, där nu mera byn Kapulivka är till finnandes, rådde som vanligt anarki och självsvåld. De äldre stodo på »laglig» grund och ville erkänna tsar Peters överhöghet, men de yngre brushuvudena, anförda av den tappre Konstantin Hordienko, som ursinnigt hatade Moskva, fingo överhand. De togo visserligen emot de pängar, som tsaren skickade dem: 12,000 rubel för hären, 500 dukater åt kosjevojen och 2,000 rubel åt starsjinan, men hans sändebud förolämpades. En av tsarens utskickade hotades med att bliva dränkt, om han inte packade sig i väg, och munken Irodion Zjurakovskij var nära att bli levande bränd i en tjärtunna såsom spion. I sitt svar hånade de tsaren, likasom de förut gjort med sultanen, och uppställde dessa fordringar: Inga storryska överstar skulle tålas i lillryska städer; de befästade platserna Kamenij Zaton och Samara skulle grusas och kosackerna skulle få fri brukanderätt till kvarnarna vid Psel och Vorskla samt obehindrad sjöfart vid Perevolotjna. Då Skoropadskijs standarbärare, Tjernjak, ville resa till khanen av Krim för att officiellt underrätta om hetmanskiftet, blev han kvarhållen i Sitj, och ett annat sändebud från Lillrysslands nye hetman dödades.

Dessa skarpa konflikter utbröto i öppen fäjd, då Hordienko – den krigslystne kosjevojen – bröt upp med tusen zaporoger för att förena sig med Mazepa. Han anföll nattetid en rysk trupp och lyckades fånga några moskoviter, som med jubel fördes till det svenska lägret i