128
Budistje. Tsaren, som då befann sig i Voronezj, blev allvarligt bekymrad för en allmän resning i Ukraina, men även nu gynnades han av sin sällsynta Fortuna. Zaporogerna blevo slagna av Boltin och av Rönne vid Sokolno, och Hordienko hade måst överlämna den zaporogiska kommandostaven åt Sorotjinskij, som tillhörde det äldre, konservativa partiet. Men tsaren misstrodde även honom, troligen icke utan skäl, och nu var domen fälld över de fruktade frihetsbröderna på andra sidan om Dnjepers fruktade »trösklar».
Överste P. Jakovlev beordrades dit med tre regementen. Han sökte förgäves storma Sitj, som vid vårflödet var alldeles omgivet av vatten, så att det endast kunde angripas med båtar. De ryska fångar, som befunno sig i Sitj, blevo grymt avlivade, och en kosack, som Jakovlev skickade till dem med ett brev från Mensjikov, dränktes som en hund. Men ryssarna fingo förstärkning av furst Volkonskijs dragoner och av överlöparen Galagan, som kände de lokala förhållandena. Sitj överrumplades och förstördes, för att, enligt Mensjikovs ord, »detta förrädiska näste skulle grundligt utrotas». De zaporoger, som överlevde blodbadet, föllo i rysk fångenskap.
Emellertid hade Hordienko i början av det ödesdigra året 1709 skickat en deputation av 80 man till Mazepa med besked, att zaporogerna ställde sig på hans sida, sedan de erfarit, att de pängar, som tsaren skickat dem, fråntagits dem av en kosack vid namn Fljak (förmodligen identisk med den, som Nordberg kallar Hluk, ty f och h växla stundom i lillryska namn, t. ex. Fastov och Chvastov). Själv bröt Hordienko upp från Sitj den 1 mars med ett tusen man och skrev den 15 mars till Stanislaw Leszczinski och bad om trupper och hjälp för det kära fosterlandet Ukraina. Men detta brev uppfångades av Sieniawskis förposter och lämnades till A. Dasjkov, den ryske residenten i Warschau.
