villiga att »offra livet och gripa sig det heliga verket an i full förtröstan på en lycklig utgång». Å konungens vägnar svarade statssekreteraren Hermelin med ett latinskt tal, som översattes på slaviska av krigskommissarien Soldan. Härpå utdelades gåvor åt de zaporoger, som deltagit i strider med ryssar – inalles ett tusen dukater, och Mazepa försträckte sextio tusen dukater åt den svenska krigskassan. Såsom vi längre fram få se, uppstod det efter Mazepas död stora tvistigheter, huruvida han tagit dem av egna medel eller, såsom ock faktiskt var, ur den lillryska krigskassan. Dessutom lovade kungen till julklapp at varje kosack 4 rubel och en kaftan. Efter audiensen undfägnades de av Rehnsköld, och i det svenska lägret voro de mycket lustiga, enligt Krmanns uppgift. »Det festades i tre dagar, så att Mazepa blev sängliggande.» Vid avskedet skulle tio kosacker åter få företräde hos Karl XII på det villkor, att de ej drucko något före middagen, enär »konungen ej tål druckna».
Då de stridslystna zaporogerna begärde att genast få slåss med moskoviterna, berömde Karl XII deras krigiska nit, men sade, att de måste ge sig till tåls och förbereda sig på kamp i avbidan på det lämpliga tillfället. De kastade då sina mössor i luften, svängde sablarna och skreko av vild förtjusning.
Sålunda voro dessa zaporoger fastlänkade vid den svenska hären och måste deltaga i de svåra strapatserna före slaget vid Poltava och i de följande olyckorna. Härom heter det i en storrysk folkvisa från guvernementet Saratov:
Skrytsamt de berömde zaporoger
redde sig att taga Platav-staden.
Tidigt upp på morgonen de stodo
och på goda hästar lade sadlar.
Men vid kvälln berömde zaporoger
alla råkade i fångenskapen.
