»Jag tror ej, att denna vinter skall förflyta utan general-batalj; men detta spel är i Guds händer, och ho vet, vem lyckan skall tillfalla», så föllo sig Peter den stores ord. Hans förmodan besannades dock icke så snart; men svenskarna och Mazepa råkade i stället ut för en fiende, ännu farligare än moskoviterna – det var den fruktansvärda vinterkölden, som anställde så stor förödelse i de svenskes leder. Våra svenska krönikörer från denna tid – allt ifrån kanslipresidenten greve Pipers brev till sin maka ned till den simple soldatens lakoniska notiser – hava åtskilligt att tälja om dessa tysta lidanden, och det mannamod, varmed Karl XII:s krigare buro dem, synes mig vara deras största berömmelse och bästa hjältegloria.
Ty när vi särskilt i år tänka tillbaka på karolinerna, fira vi icke minnet av dem, som med Lewenhaupt nödgades gå in på en för dåtidens svenskar okänd dagtingan och förödmjukande fångenskap i Sibiriens isiga häkte. Och de många, vilkas förmultnade ben vila i Poltavas närhet under de båda oansenliga kurganerna (gravkullarna) vid Pobivantsy och förmodligen annorstädes vid Vorsklas stränder, tämligen långt borta från den pompösa ryska gravplatsen med det vilseledande namnet »Svenska graven», förtjäna ej större berömmelse än deras förfäder, som med samma osvikliga soldattrohet blödde och stupade »på Lützens kullar och Leipzigs slätter».
Det finnes nämligen något ännu större än den av skalderna besjungna döden på slagfältet. Soldaten i kamp livas av den allmänna stridsfebern och går vid skrällande
