I.
UKRAINAS LAND OCH FOLK.
»Ukraina! Var finnes en jord mera bördig och vacker?
Där finns det ej herrar, där är det ej judar, ej heller polacker.»
(Lillrysk visa från sjuttonde årh.)
Det är till den stora floden Dnjeper i Ryssland som läsarens historiska fantasi förflyttas i denna bok. Det största rinnande vattendrag i Europa näst »moder Volga» och »fader Donau», tävlar Dnjeper, forntidens Borystenes, med den förra i landskapets storslagenhet och med den senare i historisk ryktbarhet. Ty Dnjeper är den ryska kulturens källflöde; här grundades Kiev, »de ryska städernas moder», och utför denna segelled sökte sig varjagerna, våra uppsvenska väringar, som lade det statsbildande fröet i den nordöstslaviska jorden, väg till Svarta havet och Miklagård (Konstantinopel, Bysans) för att skörda guld och ära i främmande land. Och en underbar historiens skickelse fogade så, att Karl XII, själv en gengångare från den gamla vikingatiden, en krigisk äventyrare i bästa mening, med svärdet banade sig väg ända till dessa avlägsna näjder, för att vid Dnjeper sluta sin eller åtminstone det svenska storhetsväldets lysande hjältesaga och inhösta en omtvistad ära, men en obestridlig ruin.
Dnjeper är, näst Dunaj (Donau), den av den slaviska folkfantasien mest omhuldade floden, och själva ordet, säkerligen av tatariskt ursprung och besläktat med flodnamnen Don, Donets, Dnjester, Donau m. fl., torde betyda vatten.