136
protestanten så förfärad, att »håren reste sig på hans huvud», ty vid stadsporten fanns en målning, föreställande två jesuiter, med inskriften: »Vos estis lux mundi!». (I ären världens ljus). Han mottogs i lägret av »regiæ majestatis faber» (generalfälttygmästare?), som förde honom och hans följe till doktor Malmberg, »konungens biktfader och president för det militär-kyrkliga konsistoriet» (han var biskop och överhovpredikant), och därpå till ministern greve Piper, som mottog dem kyligt, men lovade dem audiens hos konungen dagen därpå. De uppvaktade även kanslisekreteraren Olof Hermelin, vilken på Krmanns långa tal svarade välvilligt i konungens namn.
I likhet med många svenskar var Krmann övertygad om att Mazepa bar skulden för det olyckliga fälttåget, och han hyste personlig antipati både mot denne och mot kosackerna i allmänhet. Intressant är hans skildring av en kosack-begravning. Den döde begrovs vid altaret; på kistan lades svärdet och på likets bröst syndaförlåtelsen (indulgentiæ) samt ett brev från metropoliten i Kiev till helige Michael, att den döde måtte bli insläppt i himmelriket. – Men Krmann kritiserade också svenskarna. »Städer och byar lät Karl XII bränna, förstöra husen ända till grunden och döda invånarna. Endast de, som hade flytt hit från Ukraina, släpptes hem, med befallning att de vid risk av dödsstraff aldrig mer skulle uppträda mot svenskarna.» Och vid stormningen av Veprik berättar han, att »några segerrika svenskar med svärden rasade även mot kvinnor, som kastat sjudhett vatten och stenar på de angripande».
Av vinterköldens skräckvälde lämnar Krmann följande måleriska skildring från byn Lipovoje, vid ån Romna natten till den 30 dec. 1708: »Vikande av åt vänster, i riktning mot kyrkan i Lipovoje, rastade vi under bar himmel hela natten vid en stockeld. Så förfärligt rasade den kalla vintern, att den del av kroppen, som var vänd från elden, blott kunde skyddas under filtar, som lades på kläderna,
