2
Detta vatten har besjungits av tre slaviska tungomåls skalder: det lillryska, det polska och det storryska. »Underbar är Dnjeper – lyder en skildring på poetisk prosa – då han fritt och lätt rullar sina vågor mellan skogar och kullar. Vid åsynen därav vet man ej, om hon rör sig eller icke, denna majestätiska yta, och man häpnar, som om allt vore av glas och som om denna spegelklara blåa väg utan gräns på bredden, utan slut på längden, flöte och välvde sig över hela den grönskande världen. De grönlockiga träden jämte ängarnas blomster tråna efter böljorna, luta sig fram och blicka ned på dem, utan att kunna se sig mätta därpå, och vinka åt dem med grenarna. Men mitt i Dnjeper våga de icke titta ner, ty dit tränger ingen blick, utom solens och den blå himlens ... Underbar är ock Dnjeper i den ljumma sommarnatten, när allt sover – både människor och djur och fåglar, och Gud allena majestätiskt överskådar himmel och jord och majestätiskt skakar sin mantel. Därifrån strös stjärnor ut; de brinna och lysa över världen och alla återspegla sig i Dnjeper, ty han håller allt i sitt mörka sköte. Ingen enda stjärna kan undfly honom, med mindre än att hon slocknar på himlen.»
»Men när blåsvarta moln – heter det vidare i denna poetiska naturmålning – såsom berg torna sig på himlen, när den mörka skogen skakar ända till rötterna, när ekarna skälva, och ljungeldar, som urladda sig ur molnen, med ens belysa hela omnäjden, då är Dnjeper förfärlig. Vattenkammarna dåna, slående mot bergen, rusa med stönande och blänkande tillbaka och gråta och flyta isär. Så grämer sig den gamla kosackmodern, när hon ledsagar sin son till hären: Munter och hurtig rider han på den svarte hästen, med den käckt tillknycklade mössan neddragen på sidan. Men modern springer snyftande efter honom, söker kvarhålla honom vid stigbygeln, griper betslet, vrider sina händer över honom och gjuter bittra tårar .....»
Denna ståtliga bild av Dnjeper är hämtad ur en av
