Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/162

Den här sidan har korrekturlästs

148

fiendens kraft, fräckhet och käckhet och om kampens svårighet och vildhet, ty denna fiende var i sanning sådan, att stor ära måste vinnas genom hans besegrande. Jag behöver ej orda om, huruledes han genom den fördömde förrädarens svekfulla undervisning och lönliga handledning lockades in i Lilla Ryssland, ty av sig själv skulle han aldrig ha dristat sig dit in ... Hundarna bita ej sina herrar, och de vilda djuren skada ej dem, som ge dem näring; men det vildaste av alla djur – den fege trälen – önskar bita dens hand, som lyftat honom till en så hög värdighet .... Och ho är den övervunne? En stark motståndare allt ifrån gamla tider, fräck i sitt övermod, svår mot sina grannar, förfärlig mot folken! Här faller mig i sinnet, vad de naturkunnige hava att förtälja om lejonets egenskaper: det kan icke motstå starka jägares kraft, utan söker rädda sig genom flykt, och för att ingen skall få erfara, åt vilket håll det flyr, sopar det med nosen ihop spåren efter sig. Se vi icke något liknande hos det svenska lejonet? Vi se, huru det flydde med honom, förrädaren, halt icke blott kroppsligt[1], utan ock andligt genom löftesbrott; men nu måste du giva dig under den starka armen. Banna nu den ryske krigaren såsom okrigisk! Lär dig känna, vem som räddat sig genom flykt! I profetior har det förutsagts, att den svenska hären skulle komma till Moskva, och det är delvis sant, men delvis osant, ty många svenskar hava redan hamnat i Moskva, men många föredrogo att för alltid stanna i Poltavas mull. De svenska trupperna skola aldrig mer intränga i vårt land eller på något hav, ty de ha sjunkit i vattnet såsom bly, och ingen skall återkomma till hembygden med budskap härom.»

Tsar Peter blev så förtjust i denna predikan, som trycktes i kievska Grottekyrkans tryckeri, att han befallde,

  1. Syftar på Karl XII:s sår i foten, som tillfogades honom omedelbart före slaget.