VI.
TILL BENDER.
»Så de svenske flydde hastigt |
| (Lillrysk folkvisa.) |
»Det är omöjligt att uttrycka med ord, vad jag kände efter nederlaget och huru ursinnig jag blev. Jag skar tänderna, slog huvudet mot bärstolen och stampade hårt med foten; men allt var fåfängt.»
Så låter den okände författaren till en rysk handskrift av år 1720 Karl XII »i dödsriket» skildra sin stämning efter Poltava. Och den likaledes anonyme författaren av en lillrysk historia (»Istorija rusov» Moskva 1846), vars författare varken var ärkebiskopen av Vita Ryssland, Georgij Koniskij, eller någon sydrysk dekabrist, såsom man länge trott – en mycket grumlig källa, varur Voltaire hämtat åtskilligt av sitt ryska vetande – påstår, att Karl XII efter nederlaget skulle ha klagat: »Ack, min Gud! Allt mitt har gått förlorat. Blott min syndaskuld står mig åter! Själv vet jag inte, vad
