jag skall göra. Jag anförtror mig åt Guds vilja och råder er att göra detsamma. Jag ber er alla förlåta mig för de olyckor, vari ni störtats genom mig! Men du, Mazepa, har fördärvat mig och min armé genom dina falska löften!...»
Vad Karl XII omedelbart efter nederlaget kände – förutom en överväldigande trötthet, som gjorde honom för stunden viljelös och svag, veta vi icke. Men väl hava vi tillförlitliga vittnesbörd om att Mazepa var mycket rädd vid blotta tanken på att han skulle kunna falla i den förgrymmade tsarens händer, ty han visste, att ett förfärligt straff i så fall förestod honom. Enligt Stanislaw Poniatowskis skildring av flykten (utdrag ur det i Krakaus Czartoryski-bibliotek befintliga och av prof. Hjärne avskrivna manuskriptet finnes i Hist. Tidskrift B. X) var det också på Mazepas inrådan som Karl XII sökte räddningen i Turkiet. Bland tsarens instruktioner till Volkonskij, som skulle förfölja de flyende, nämndes uttryckligt, att om förrädaren Mazepa kunde fångas levande, skulle han hållas under sträng uppsikt, så att han ej finge tillfälle att begå självmord. Enligt en relation (avtryckt i Handlingar rörande Carl XII:s historia) satte konungen sig upp med Mazepa i Meyerfelts vagn och tog med sig »1500 officerare samt 8,000 cosacker, begifwande sig åth Wallachiet», varemot taffeltäckaren Hultman i sina »annotationer öfver Carl XII:s hjeltebedrifter» sägar: »Fältherren Mazeppa med dess Fruntimb. och stiufson Wenaroschi (=systersonen Vojnarovskij) och många förnäma Saporover, med 3,000 gemena. I själva verket var det högst 400 svenskar och 4,000 kosacker, som följde med över Dnjeper.
Mitt emot fiskarbyn Perevolotjna ligger på högra stranden av den breda Dnjeper hamnplatsen Misjurin, där ångbåtarna nu mera lägga till. Här var det som Mazepa år 1695 gick över Dnjeper för att förena sig med tsar Peter under fälttåget mot Azov, och här färdades han åter över
