floden d. 1 juli 1709 tillsammans med den flyende konungen. Huruvida svenskarna gjorde övergången vid själva Perevolotjna, är dock icke alldeles säkert; måhända företogs den vid Tachtajevaja Sloboda, mitt emot den nuvarande byn Dnjeprovokamenka, 3 verst mer åt väster och söder, där floden ej är så djup och blott en verst bred, och där några sandbankar i strömfåran och skogar på andra sidan kunde underlätta flykten. Och där är marken sumpig, icke sandigt torr såsom vid Misjurin-rog, något som mer överensstämmer med det preussiska geheimerådet Siltmans beskrivning på vadstället.
Vid Perevolotjna, icke vid Poltava, avgjordes den stora östeuropeiska frågan genom Lewenhaupts kapitulation. Några jordvallar erinra ännu i dag om svenskarnas sista försök att försvara sig mot sina förföljare, vilkas verkliga styrka de måtte ha betydligt överskattat. Vorskla förenar här sina böljor med Dnjepers vattenmassa och bringar ännu i dag under islossningen och vårflödet i dagen en mängd föremål, som förskriva sig från år 1709 och som förvaras i museet i Poltavas biskopspalats. Det är kanonkulor, järnbitar, stigbyglar o. d. Bland andra krigiska strandfynd märkes en hovtång, och den måste hava tillhört svenskarna, enär man i Ryssland då ännu icke kände detta enkla redskap.
För att avskära svenskarnas förbindelse med Turkiet hade den omtänksamme tsaren några dagar före slaget skaffat bort alla båtar från Vorskla-mynningen och bränt den lilla staden Perevolotjna. Den redan omnämnde Rigelman har i sitt arbete om Lillryssland meddelat åtskilliga detaljer, som torde grunda sig på lokala traditioner. Enligt denne sagesman hade Mazepa med sig över floden några säckar silver och två kaggar guld »förutom mycket annat gods». Men då båten hotade att sjunka, kastades nästan en tredjedel överbord. De simkunniga zaporogerna voro svenskarna till stor hjälp vid den svåra överfarten. Även
