vängåvor omsattes i klinganda mynt, som hamnade i krögarens pung.
Hordienko grundade sedan en ny kosj vid Budjatska viken vid sjön Jalpuch (i Bessarabien). Andra zaporoger anlade Kamenskaja Sitj, men det förstördes på Peters befallning av Skoropadskij och general Buturlin.
I maj 1710 skickade zaporogerna i Bender en deputation till Konstantinopel för ingående av en formlig allians med sultanen mot Moskva. I svenska riksarkivet förvaras ett dokument, som innehåller namnen på deputationens medlemmar: kosjevoj atamanen Konstantin Koscia, översten av Priluki Dimitrij Horlenko, generaldomaren Kilim Dolhopoly, generalasaulen Gregoire Hercig, generalskrivaren Jean Maximovicz och överste Kyryl – ett sällskap, varav vi längre fram skola återfinna en del i Stockholm.
Sedan Karl XII hade hunnit hämta sig från den första förvirringen och förstämningen efter Poltava och Perevolotjna, var han ju åter lika kamplysten som förr och räknade därvid på den turkiska alliansen. Och även sedan ryssarna sluppit undan för så billigt pris efter det olyckliga fälttåget vid Prut, kände de sig icke trygga för nya överraskningar, så länge Karl XII var den turkiske sultanens gäst. »Ehuru dessa barbarer (turkarna) – skrev Sjafirov till tsaren 1713 – äro både vettlösa och oordentliga, äro de dock mäktiga, talrika och ofantligt pänningestarka och hava sådana lärare, som känna icke blott det ryska rikets intressen och styrka, utan ock hela Europas. Ehuru den svenske kungen icke är klok, har han dock hos sig några kloka ministrar och generaler.»
Om det hoppfulla förtroende, varmed Karl XII i Bender fasthöll vid det sköra och tämligen värdelösa förbundet med zaporogerna, vittnar vackert det brev, som han i maj 1710 skickade till deras ataman Jakim Bohusj. Det lyder:
»Av eder skrivelse den 12 augusti (1709) och av edra utsända bröder, Lukjan och Kondrat, hava vi erfarit, att I,
