Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/176

Den här sidan har korrekturlästs

162

mina herrar, hittills ej haven fått någon underrättelse från oss, och att I därför av oss önsken meddelande såväl om vår hälsa som om avsikten med det krig, som nu börjats (av turkarna) med moskalen. Det har synnerligen fägnat oss, att I icke blott ären hjärtligt oroade för vår kungliga person, utan ock att I visen eder ense om att hämnas så snart som möjligt på er och vår fiende, moskalen. Därför vilja vi icke för eder, gode herrar, förtiga, att vårt sår (i foten) redan av Guds nåd är riktigt läkt och att vi alla i endräktigt samförstånd stadigt skola stånda i batalj mot moskalen med vår största armé, och sålunda skola vi kunna avsluta kriget, ty I, likasom vi, haven visat er redobogna till allt och för vårt välde. Och däri ligger intet farligt, ty Gud, den högste, vårt rättvisa vapen, välsignar alla dem, som kämpa med oss, så att vi kunna krossa våra fiender. Och vi skola känna oss tillfreds, om blott I, högädle herrar, icke avstån från vår protektion ....»[1]

Rörande är också att läsa de skrivelser, som zaporogerna genom sina atamaner från lägren vid Dnjeper skickade den svenske konungen i Bender under förra hälften av år 1710. Fyra sådana skrivelser (från Nikita Bogusch = Bohusj och Josif Kyrilenko) förvaras i det svenska riksarkivet. De visa, hurusom kosackerna vid Dnjepers vattenfall, trots alla motgångar, voro besjälade av samma naiva optimism och segervissa entusiasm som sin svenske beskyddare, I den sista skrivelsen (av den 6 juni 1710) önska de konungen lycka och seger mot gemensamma fiender, på det att de själva måtte helt och hållet befrias från det moskovitiska oket. »Det är icke brukligt, att man låter välgärningar och nyttiga ting sjunka i glömska, och därför bringa vi i djupaste ödmjukhet ett underdånigt tack till ers kungliga majestät icke blott för fanan, den förnäma krigsklenod, som skickats oss, utan ock för de oss tillsända

  1. Slutet är oläsligt. Skrivelsen är avfattad på lillryska språket.