privilegierna rörande våra krigsfriheter och rättigheter, vilket i fullaste måtto har fröjdat allas våra hjärtan.»
Ja, ännu efter Karl XII:s död bevarade dessa naturbarn sin svärmiska tillgivenhet för sin bundsförvant i fjärran nord och sitt bedrägliga hopp om ett fritt Ukraina. I breven från atamanerna Ivan Malizewitz och Vassilij Jerofcoff (i sv. riksarkivet) kalla de sig »arma övergivna på en främmande ort», tacka för den muntliga hälsningen genom Feodor Nachimoffskij, lyckönska drottningen, som »måtte triumfera över alla sina fiender», och förlita sig på Karl XII:s konungaförsäkran om protektion »såsom på en oförstörbar mur och ett fast vapen». Och i en hälsning till Fredrik I med anledning av hans tronbestigning skrevo de: »Våra tårar ha förvandlats till glädje».
Men med Karl XII försvann i själva verket zaporogernas och Ukrainas sista hopp, Chmielnitskijs stora tanke, vanställd genom Mazepas fega hållningslöshet, gick för alltid upp i rök vid Poltava, och av den mäktige, förslagne kosackhetmanen var det endast en skugga kvar, då han såsom en till kropp och själ bruten gubbe kom till sin dödsbädd i Bender.
Lika svävande som uppgifterna äro om Mazepas födelseår, lika oviss är man om hans dödsdag. Måhända var det den 22 september 1709 – detta datum angiva både Nordberg och Rigelman. Kostomarov, professor Hrusjevskij och Evarnitskij skriva dock: Den 22 augusti. En här och var förekommande notis, att han skulle hava tagit gift för att förkorta livet, är oriktig; ty efter alla själskval och kroppsliga krämpor voro hans dagar redan räknade, då han kom till Bender. Förmodligen påskyndades döden, då han fick veta, att tsar Peter av turkiska regeringen begärde hans utlämnande genom sitt sändebud i Konstantinopel, greve Peter Tolstoj, den adlige stamfadern för den linje, vars huvudman för närvarande är den världsbekante författaren på Jasnaja Poljana. Denne Tolstoj, en av tsarens mest
